Det här är en intressant samling kortberättelser, gjorda av författaren till det ganska välkända
Eden: It’s an endless world.
Hiroki Endo målar i sina små berättelser en dyster, men ändå rörande bild av livet. Här finns det gott om fula, misslyckade personer, utan att det för den delen blir alldeles nattsvart. Hans ganska realistiska och inte för belamrade tecknarstil passar alldeles utmärkt till ämnet och flera av berättelserna har en underliggande ton av bitter humor.
Jag blir lite påmind om animen
Legend of Black Heaven, men stämningen i Tanpenshus kortberättelser är mycket mörkare och det som sker ofta tragiska på ett sätt som visar hur meningslöst all vår strävan kan vara.
Den första berättelsen i Tanpenshu-samlingen är också en av de bästa. "The crows, the girl and the yakuza" handlar om en ensam flicka som tar hand om skadade kråkor och en yakuza på flykt undan sina rivaler. Den är både brutal och vacker och så bra att den nästan gör hela boken köpvärd i sig själv. De följande två berättelserna når inte riktigt upp till den nivån. Framförallt känns den avslutande "For those of us who don’t believe in God" för plottrig. Det handlar om olika personer i en teatergrupp och till skillnad mot de historier där det är ett fåtal inblandade, hinner personerna i denna inte utvecklas och få liv.
Volym två inleds med en märklig science-fiction berättelse, som innehåller en lång och explicit sexscen. Det är väl det mest minnesvärda med den, i övrigt känns temat i berättelsen outvecklat och karaktärerna var rent ut sagt tråkiga. Detta är den i mitt tycke svagaste delen av samlingen.
Berättelsen "Platform" som upptar två kapitel är däremot högintressant och, precis som alla bra delar av Tanpenshu, en studie i mänsklighet. Det handlar om en yakuzason, hans fars unge älskarinna och en ganska misslyckad yakuza. Som en sista liten knorr har vi berättelsen "Boy’s don’t cry" som trots att den bara är några sidor lång fick mig att skratta flera gånger. En väl utförd punchline, helt enkelt.
Tanpenshu är värd att köpa och läsa för alla som vill ha vuxnare, lite råare manga. Det är inte stora muskler eller enorma ögon som glittrar av tragiska tårar, utan en tystare melankoli som trots det sitter i mycket länge. Intressant, men definitivt inte uppmuntrande!
