Det finns spågummor, och så finns det
spågummor. Pamela liknar förstås ingen gumma alls, med sitt J-rockiga yttre och sin kolsvarta kalufs, men spå kan hon. Dagtid driver hon en caféverksamhet, men efter midnatt står dörrarna öppna för andra besökare: vampyrer, varulvar och älvfolk. De odöda och det övernaturliga dras till Pamela, och alla hennes kunder har tre saker gemensamt: Många obesvarade frågor, en pärla som betalning för svaren och vetskapen om att de kommit till rätt person för jobbet. Pamela tvekar inte till att hjälpa någon och vänder ingen ryggen. Det är snarare så att hon tar sig an deras problem med ihärdigheten hos någon som själv har alldeles för många lik i garderoben.
The Tarot Café är en mörk, gothromantisk historia som fyllts till bredden av krås och spetsar, sotade ögon och kaskader av korkskruvslockar som man inte kan annat än stirra på. Detaljrikedomen när det kommer till figurerna överskuggar bristen på bakgrunder, och ger manhwan en säregen prägel som kan kännas igen från Sang-Sun Parks tidigare serie
Les Bijoux. På grund av vissa problem kring rättigheterna låg serien nere mellan 2005-2007, men utgivningen togs upp igen i våras.
The Tarot Café var en positiv överraskning. Sättet handlingen är uppbyggd, med en linje som bitvis presenterar Pamela och hennes förflutna för läsaren, och en linje som består av korta historier kring var kund, är välbalanserad och bra upplagd. Då många ansikten bara är tillfälliga, så är det snålt med djup hos sidokaraktärerna. Men en handfull personligheter, däribland Pamela själv, är speciella nog för att jag ska intressera mig för vad som kommer hända i framtida volymer.
Serien är starkt färgad av kärlek och förlust, och flera av berättelserna kretsar bland annat kring homosexuella par. Inga relationer, oberoende av sexuella preferenser, blir dock någonsin explicita. Det lutar snarare åt våld, blod och ond bråd död.
The Tarot Café är inte en lättsam historia, och många av kundernas berättelser är tragedier. Manhwan är inte, trots sin beskärda del av odöda och monster, någon skräckserie. Men under de fyra volymerna som jag hittills läst lyckas det bland alla kärleksdramer även dyka upp någon situation som lämnar en obehaglig känsla i maggropen. Det är inte bara yta, med andra ord. Men för de som faktiskt vill ha en hel massa yta, gärna i form av unga män med vackra ansikten och nästan anorektiskt tunna kroppar, så är Tarot Café rätt val även där.
