Av
Hotaru Odagiri
The Betrayal Knows My Name är en pop-gotisk serie med inslag av svart magi, demoner och mystik. Serien drar inspiration från J-rock, shoujomanga och japansk folktro, allt blandat till en spännande kombination. Gillar man övernaturliga berättelser med inslag av homoerotik och snygga killar i gotiska kläder har man hittat rätt. Serien är tjusigt tecknad och utgiven i en prisvärd dubbelvolymsutgåva.
Yuki är uppvuxen på barnhem och har bestämt sig för att börja bo på egen hand, då allting förändras. Han attackeras av mystiska varelser, som även vänder hans vänner emot honom. Som tur är får han kontakt med en grupp människor som säger sig kämpa mot dessa mystiska varelser. Till hjälp i sin kamp använder de sig av mäktiga, medfödda magiska förmågor. Det visar sig att Yukis förmåga att se folks förflutna och känna deras sorg är en variant på denna magi. Har detta något med Yukis okända ursprung att göra, och vem är den mystiske, mörke mannen som följer Yuki var han än går?
Kul att veta
Yen Press utgåva av Betrayal samlar två pocketar av den japanska utgåvan i varje volym. Priset är något lägre än vad man skulle betala för samma antal seriesidor om pocketarna gavs ut separat, så läsarna tjänar en slant på valet av format. Serien trycks i stort pocketformat, vilket passar Odagiris detaljerade teckningar väl.
Hotaru Odagiri har tidigare gjort sig känd för sina shonen ai-serier, varav Only the Ringfinger Knows var en av de allra första som gavs ut på engelska. Betrayal räknas dock som shoujomanga, och med rätto. Den som förväntar sig yaoi får leta på annat håll, men en hel del homoerotik à la Clamp bjuds det inte helt förvånande på.
The Betrayal Knows My Name har inspirerat en 24 avsnitt lång animeserie, som även är känd under smeknamnet Uraboku (en sammanslagning av den japanska titeln, URAgiri wa BOKU no Namae wo Shitteiru). Den kan ses helt lagligt på Crunchyroll (se länk nedan).
Omdöme
Jag ska börja med en bekännelse: Jag trodde inte att jag skulle tycka om Betrayal. Allting kändes på beskrivningen som om det vore skräddarsytt för att locka in intet ont läsare på ett lika onaturligt sätt som när skivbolagen sätter ihop pojkband. Reinkarnerade seriefigurer? Check. Inslag av illa förtäckt homoerotik som egentligen kan bortförklaras? Check. Söta pojkar? Check. Som är fler än vad läsarna kan hålla isär? Check. En überduktig actiontjej som ursäkt för att inte ha ordentlig jämvikt mellan manliga och kvinnliga seriefigurer? Check. Som inte hotar det romantiska huvudparet? Check. En snygging med ett mörkt och mystiskt förflutet? Check. Galna vetenskapsteorier och nästan-men-inte-helt-trovärdiga mytologiska förklaringar? Ce… Eller vänta, vad är det jag säger? Det är ju precis den sortens manga jag älskar!
Okej, om igen, nu lite mer ärligt: Jag föll pladask för den här serien, både för det som är bra och det som är dåligt. Betrayal känns skräddarsydd för att just jag, och bara jag, ska skäms-älska den i vått och torrt. Och jag tror att jag har räknat ut varför: För mig som är en relativt gammal mangaräv kändes det nästan symboliskt att hitta en relativt nyskriven serie och inse att man har gått hela cirkeln runt. När jag började läsa japanska serier en gång i tiden läste jag artiklar av folk som analyserade och diskuterade dessa serietecknares influenser och vilka tidigare verk de liknade. När jag nu läste Betrayal kände jag (och såg) i min tur att serien har starka influenser av mina egna gamla favoritserier.
Så vilka serier har inspirerat Odagiri? Först och främst så har Kaori Yukis magnifika
Angel Sanctuary har haft en klar influens på det visuella i Betrayal. När jag öppnade boken och såg färgbilderna i början kunde jag till och med peka ut vilka bilder hon hade inspirerats av (för jag har så klart båda Angel Sanctuary-konstböckerna i kärt förvar hemma i bokhyllan). Men det är även tydligt att Odagiri har inspirerats av intrigen i Angel Sanctuary, då huvudpersonen i båda verken reinkarneras till motsatt kön. Om jag spekulerar lite så tror jag att Odagiri en gång i tiden läste Kaori Yukis gotiska serie och tyckte att Setsuna föll för fel person (vem jag menar torde vara uppenbart för alla som någonsin läst Angel Sanctuary).
En annan uppenbar influens på framförallt berättelsen är Clamps gamla (oavslutade) mästerverk X/1999 (numera utgiven i ny utgåva under titeln
X). Betrayal har en lika storvulen och pompös intrig som får mig att skratta generat när den är som bäst och gömma huvudet bakom kudden när den är som mest pinsam. Precis som det ska vara!
Men samtidigt som influenserna från tidigare serier är svår att missa, har den tillräckligt mycket eget material som efter hand tar över och får lånen från tidigare verk att bli mindre relevant i sammanhanget. Jag ser fram emot att se hur serien växer, för den har potential att bli ganska omfattande, om Odagiri håller tungan rätt i mun.
På grund av de tydliga lånen i seriens inledning känner jag att jag inte vågar ge serien mer än betyget "bra" (dvs en stark trea) så här i början, men jag har en känsla av att serien kommer att höja sig framöver. Hade jag inte känt igen influenserna så tydligt hade jag sannolikt gett serien ett högre betyg. Gillar man serier som
Vampire Knight,
Nabari no Ou och liknande tycker jag absolut att man ska ge The Betrayal Knows My Name en chans.
Länkar
Uraboku som anime på Crunchyroll
