Xebec är inte studion vi förknippar med kvalitet. Med The Third – Girl With Blue Eyes, har de spänt musklerna och levererar en av mina animefavoriter från de senaste fem åren.
"Postapokalyps" hade kunnat vara sommarens nya Solero-smak, men är subgenren i fråga. Det blir ödesmarker, jätteinsekter, katanasvärd, grönt
blod, mechas. Aliens med ett tredje, rött öga har blivit en ny överklass och skönjer sig i lyx och elektronik, medan du och jag – det vanliga folket
– fortsätter våra liv i low-tech.
Lilltjejen Honoka luffar runt med sin tankvagn likt en Mel Gibson i
Mad Max 2 och säljer en bred repertoar tjänster som skjutsning och monsterdräpande. Hon har en enda sann vän i fordonets AI - Bogie - som blivit hennes egen
Bejamin Syrsa. Den bushidotyngda flickan har svurit en ed att inte bråka med andra människor - då är Bogie där med visdomsord. Innan första avsnittet är slut har hon mött Iks, en mystisk pojkspoling. De
hinner knappt skaka hand förrän överklasstreorna hyser starkt intresse för duon: Ja, varför har Honoka ett BLÅTT, tredje öga i pannan?
Detta är en mer allvarsam version av
Those Who Hunt Elves, iscensatt i markerna från
Desert Punk. Men The Third har något som ger ett betyg högre
än genomsnitts-action-animen: Även om serien hade kunnat leva på sin det rent visuella, samspelet mellan de starka huvudpersonerna och Honokas söta
utspel - är den mer än bara 24 avsnitt sci-fi-kärlekskomedi. Vi känner ju till den stereotypa könsrollsfördelningen i animevärlden; lika platt som pappret figurerna är ritade på. Men svärdfäkterskan Honoka är en mångsidig
protagonist och vägrar vara våpig och offer för fanservice.
The Third vill vara filosofisk med sin poetiska inramning. Ett tungt skepp att styra, då det lätt blir pretto - men lyckas ro nästan hela vägen hem.
Regissör Jun Kamiya skämmer bort oss med vyer över stilla ökenskymningar, ackompanjerat med diktläsning som ska ge en inblick i flickans inre: En teknik som överanvänds ett par avsnitt in. Det BERÄTTAS att det är kärlek på gång - snarare än att man får BEVITTNA det själv genom subtilt kroppspråk. Det fina soundtracket med fullorkester hade räckt för att berätta hur figurerna känner sig.
Vassa datoranimationer varvas med handpenslade figurer - en svår balansgång för tecknarna, men effekterna är milda för ögonen och den nedtonade mechadesignen ökar trovärdigheten. Fightscenerna tar de vanliga visuella genvägarna anime brukar göra, annars är det "snygg grafik" för
hela slanten.
En sur bit ironi är att samtidigt som amerikanska dubbningar blir allt bättre, är det fler som går över till att lyssna på originalspråket för
"den rätta känslans" skull. Anna Marrow som Honoka slår rätt ton och låter aldrig äldre än den tonåring hon ska föreställa, annars är japanskan att föredra.
Du som gillar
Kino’s Journey och grejen med coola vapen och vardagssnack ihopblandat bör kolla in The Third - Girl With Blue Eyes. Skulle du ändå titta snett, följ i alla fall med till avsnitt fyra, innan du ger upp.
