Motivationsanarkisterna Takeru och Ryou (det senare må vara det mest överanvända namnet i japansk popkultur) extraknäcker som mopedbud hos den enes farbror. En kväll avbryts vardagen då ett ljussken sveper över himlavalvet. Vetgiriga rusar de efter – och där i skogsbrynet finner de en bedårande flicka. En av pojkarna attackeras en av vettvilling från yttre rymden, men räddas av alienflickan. Pojkarna döper henne till Hikaru. Nu ska hon lära sig vardagen här på jorden, med skola och konstlad tonårskärlek.
När de tre DVD-skivorna snurrat klart har du även fått möta Takerus monsteralterego, Jennifer Portman - amerikansk forskare med särintressen för ungdomarna samt Akari, Hikaris om möjligt ännu sötare syster. En rar skara figurer. Vi kan börja recensionen någonstans där.
Varför känns det som om jag har sett det här förut? Är inte figurerna de samma som i den med
stålängeln Kurumi och hennes adoptivsyster? Eller vänta - som i de urgamla äventyren med
Lum? En annan lika naiv som framtung utomjordisk donna med minnesförlust. Är detta vad du söker, kan jag glädja dig med att du får dina sötsexiga bystdrottningar med gulligast röst och ett mättande antal vinklar med förkärlek för den kvinnliga grenen. Nej, jag klagar inte på stjärt-vinklar i sig, jag klagar på det oinspirerande då det inte tillför något åt handlingen. Detta som rak motsats till annat som först bara finns med "för nöjes skull", inklusive den tillsynes påtända prologen och fjärilsreferenserna.
Men! Jag säger inte att det är kasst bara för att originaliteten gått och lagt sig. Första volymen är lätt den ytliga och actionsprakande. Därefter hamnar ploten på den bättre sidan av vad sedan länge har varit standard för romantisk fan-service-buffé och äventyret med Hikaru är inte så världstrött som första etableringsvolymen kan ge sken av. Det är nämligen
GAINAX som står bakom och det behöver inte vara nyskapande för att fängsla då studion kör igång och sätter prägel.
Då GAINAX länge har varit bättre på berättande än flådig yta, är detta deras mest lyckade satsning rent tekniskt. Här syns en tilltalande vändpunkt då kläddesignen är mer verklighetstrogen med en knivskarp Shibuya-touch. Den nyvunna stilkänslan märks även på den glasklara stereomixen där särbringandet av dialogspel och bakgrundsljud känns lika gediget som bildupplösningen självt.
Dock ges lite tid åt att sammanföra figurerna och i slutet känns relationerna lika onaturliga som i början, men de blott 12 avsnitten passar dig som inte kan ta dig igenom mastodontproduktioner som
Death Note.
Personligen börjar jag tröttna på den här typen av serier, men är du ny inom anime och sugen på äkta Akihabara-känsla, kan jag visst rekommendera. Gillade du
Mahoromatic kan jag ge tummen upp, då det är samma skapare som ligger bakom.
Sammanfattnings vis är This Ugly Yet Beautiful World som sin egna suggestiva titel: läcker och förförande, men saknar det där riktiga djupet att backa upp med.
