En fantastisk film av nyligen bortgångne Satoshi Kon, som väver samman flera livsöden, och ger en realistisk inblick i den fruktansvärda vardagen för de bortglömda på våra gator. Full av oväntade vändningar, är det här i grunden en humoristisk julsaga med tydlig Dickens-karakteristik. Rekommenderas starkt för alla som letar efter något unikt och oförglömligt.
Det är julafton i ett snötäckt Tokyo, och tre uteliggare rotar igenom sopor i jakt på potentiella julklappar. En butter man med dåliga dryckesvanor, en dramatiskt lagd transa och en ständigt irriterad tonårsflicka som rymt hemifrån. Tillsynes har de inget gemensamt förutom livet på gatan. Men så står de plötsligt där med världens mest obehagliga fynd: någon har lämnat sitt spädbarn bland soporna. Det blir början på en resa svar, efter ett hem och en familj, och på vägen får trion uppleva allt från självrannsakan och ångest till ett och annat julmirakel.
Kul att veta:
Satoshi Kons tredje filmproduktion, och pristagare vid Japan Media Arts Festival 2003. Manuset skrev i ett samarbete mellan Satoshi Kon och Keiko Nobumoto skaparen bakom bland annat Wolf’s Rain.
Omdöme:
Jag visste inget om Tokyo Godfathers, men hade höga förväntningar då jag är en stor beundrare av Kons film
Paprika. Det visade sig att Tokyo Godfathers var en minst lika hänförande film, men av helt andra skäl.
Det här är en realistisk och på många plan sorglig berättelse om tre hemlösa människor som funnit varandra på gatan. Alla har de hemligheter och ett förflutet då inte vågar sig tillbaka till, och deras lilla grupp har blivit en provisorisk familj. När de hittar den lilla flickan i soporna, slängs hela deras liv på ända. Hana, en transvestit som alltid önskat sig ett barn för att få känna sig som en "riktig kvinna" vill till de andras fasa behålla barnet. När de andra föreslår polisen, kompromissar man om att försöka hitta barnets familj. Men vilken typ av människor överger sitt barn?
Det blir en hård resa för de alla tre, både på de snöiga gatorna, och inombord. Gin måste förlikas med hur han hamnade på gatan. Den unga Miyuki måste möta sina rädslor. Det är otroligt gripande, och samtidigt fullt av otroliga sammanträffande, svart humor och en god dos ironi. Det hela påminner mig om Charles Dickens sagor, som med humor beskriver misär, och där alla människor alltid lyckas hitta till just den plats de borde vara på vid rätt tidpunkt.
Tokyo Godfathers är en vacker film, både i sitt bildspråk och sitt manus, och den lyser hopp i människans mörka vrår utan att skygga för det fula i vår natur. Det är en stark film jag rekommenderar för alla, även om de allra yngsta kanske skulle föredra ett vuxet sällskap.
