FUNimation är mitt i sitt tappra korståg att återupprätta ADV:s bakkatalog, att släppa ett 30-tal titlar som fallit undan kommersiell framgång och plockats undan hyllorna för tidigt. En av dessa är AIC Studios dunkla skräckis Tokyo Majin.
Det mörka temat inleds då en lila dimma sveper över allas vår favoritstad, Tokyo. Metropolen förlorar sin glans då plötsliga dödsfall och monsterobservationer rapporteras. En ung flicka hittas helt tömd på kroppsvätska och epidemin når sin topp som en överdimensionerad svininfluensa då nyligen avlidna kommer stapplandes längs gatorna på nattliga eskapader – bara för att vara puts väck då dagen gryr.
Framträder gör ett gäng högstadieelever (det trodde du inte!) besatta av superkrafter som ska rädda dagen från de odöda och senare mot allt mer världsliga demonhorder. Möt Tokyo Majin! Gänget om fem representeras av såväl den onde, den gode som den fule då samtliga nyanser på personlighetsskalan är med och slåss.
Första avsnittet vill sälja med högljudda hjälpmedel, men i andra avsnittet tidsreser vi och får en härlig bakgrundshistoria om hur tonårsgänget först kom ihop sig, där mentorn och antikhandlaren Kisaragi är gemensam nämnaren.
Shit, när jag läser min egen sammanfattning märker jag att Tokyo Majin framställs som den ärketypiska animeserien. Riktigt så är det inte. Även om den inte gör mycket för att föra varken action- eller skräckgenren vidare, då smärtfulla klichérna haglar som spön, lyckas serien utmärka sig mer än vad den borde. Jag har funderat på varför.
I Shinji Ishiharas kampsportskräckis, för övrigt baserat på ett japanexklusivt PSX-spel, är de 14 avsnitten händelserika utan att kännas proppmätta. Den smidiga berättartekniken upplöses med skräckmoment som faktiskt fungerar och en halvcreepy Resident Evil-känsla kan infinna sig, trots glättiga huvudpersoner. De fartfyllda actionmoment är välkoreograferade och känns aldrig utdragna, utan är inlindade i en vibrant animering som slänger sig mellan färgkontraster mot de bronsaktiga bakgrunderna. De övernaturliga segmenten mixat med humorn spelar Tokyo Majin rakt i famnen.
Det japanska ljudspåret känns med tanke på scenografin som det naturliga valet, men inlevelsen i engelskversionen sviktar inte fullt så mycket som väntat. FUNimation har tryckt in sju avsnitt per skiva, vilket gör att uppskalningen dock inte kan mäta sig med hur jag minns ADV:s första släpp.
Våren 2007, då serien gick på japansk TV, visades 26 avsnitt. Nu har FUNimation licenskrigat för att ge ut mer än de 14 episoderna man hittills lyckats skicka till amerikanska filmhyllor. Skulle serien falla dig i smaken, är det Ishihara som även ligger bakom de resterande 12 avsnitten i andra säsongen.
Målguppen i övrigt är tveksam då våldet sträcker sig hela vägen till benpipor som hänger löst, men handlingen är långt ifrån ett schackspel. Du som fick se och kunde uppskatta
Hellsing bör kolla in det här. Random zombiefantaster har givetvis något att hämta här med.
