Vårterminen är snart över och Ichika och hennes vänner hjälper till att städa ut korridor och klassrum – inte minst det gamla trähuset. I en spegel ser hon den mystiska flickan hon mött i gåtfulla drömmar. Senare på kvällen kommer Ichika tillbaka till skolan för att hämta mobilen hon tappade under städrycket. I spegeln ser hon skepnaden, som kallar sig Manatsu och lovar Ichika att hon ska få tillbaka telefonen – på ett villkor.
Det finns tolv djinnis (spirituella naturväsen). Med magiska stenar kan man framkalla dem en gång var. Manatsu lånar Ichika sina stenar. Hon vill att hon använder dem och skriver en rapport om varje djinnis krafter – alltmedan Manatsu själv tar det chill.
Läxa över lovet, men på pluskontot har Ichika nyvunna krafter. Även hennes egen sten, som hon fått i present i form av ett mobilsmycke, är en magisk sten och låter henne se krafterna i sin första djinni – självaste solen! Den framfusige Mantasu flyttar in hos Ichikas pryda familj, vilket ger oss sit-com och en växande vänskap. Vi presenteras för Ichikas tjejgäng och det räcker med att du har sett Sailor Moon för att räkna ut att även någon av dem kommer få krafter kvickare än man kan säga "helnäck förvandlingssekvens!".
Det som stör är att Uta-Kata har något att säga, men tar sig till det näst sista, tolfte avsnittet innan man verkligen börjar berätta. Då imponeras jag över hur de hållit mig intresserad, trots att det slagit mig att Uta-Kata saknar en given antagonist. Istället är man inne på ett människa-kom-närmre-naturen-tema. Man kan störa sig lite på huvudrollen och hennes totala frånvaro av humor
– en kontrast till överenergiska Manatsu. Det ska istället vara lite sådär emo-filosofiskt, med en fasad av värme och gemenskap. Uta-Kata berättar
stundom om rätt mörka fläckar i våra liv, ibland nästan på en skrämmande nivå.
Då Uta-Kata handlar om passion och upptäckarglädje, är det helt rätt att den utspelas kring ett gäng 14-åringar - vad är det med japaners fascination för åldern 14? – även om Ichika och hennes vänner snarare ser ut att vara 11 – är det för att framhäva människans oskuld? Raka motsatsen
Manabi Straight och
Lucky Star - där skaparna snarast ljugit ner åldern.
I samma veva kan man undra om det är nödvändigt att teckna från en vinkel där Ichikas trosor gör ett gästspel i varannan scen. Bandai verkar inte skämmas för den malplacerade fanservicen, som om de vet att det är opassande, men skiter i vilket.
Bilden håller lyxklass med en fantastisk klarhet. Animationen är en anledning i sig att se Uta-Kata. Inte minst drömsekvenserna är riktigt snyggt framställda. Användandet av färger är topp och i nattscenerna - se festivalavsnittet - används de för yttersta effekt. Utseendet på figurerna är också lite eget, kolla ögonen. Uta-Kata är en tjej-med-magiska-krafter-serie, fast med en mysig, nästan lite sommarlovsmorgonaktig skepnad - som en fri animetolkning av
Mirror, Mirror. Mörk och varm på samma gång – oavsett vad du gillar med anime,
kommer du hitta det här.
