Triangeldrama är huvudelementet i populära Vampire Knight, som annars betecknas av snygga killar, beslutsångest och hemligheter. Helt i tiden med vampyrromantik, mindre charmigt med överkontrollerande män.
I ett försök till att öka förståelse mellan vampyrer och människor, öppnas internatskolan Cross Academy, vars livsviktiga grundregel är att hålla dag- och natteleverna åtskilda. Yuki Cross och hennes barndomsvän Zero är ordningsvakterna som patrullerar skolan, och det enda som står mellan de vackra vampyrerna från kvällsklassen och de frestande människorna i dagklassen.
Men det är svårt att vara ett gott föredöme när man själv attraheras av det förbjudna, Yuki slits mellan lojaliteten till Zero och kärleken till vampyrernas mystiske ledare Kaname.
Kul att veta:
Baserad på
manga med samma namn av Matsuri Hino. Animen sändes på japansk TV under 2008, och delades i två säsonger på 13 avsnitt vardera (varav säsong två kallas Vampire Knight Guilty.)
Omdöme:
Vampire Knight är en serie som både frodas på vampyrklichén och driver med den. Det är mycket ångest, blodtörst, vackra män och värnlösa unga kvinnor. Men samtidigt: humor, tjejer som kan stå på egna ben (tyvärr är de väldigt få), underhållande biroller och en del sidohistorier som är klart intressantare än kärlekstriangeln mellan huvudpersonerna. Zeros bakgrund, hans relation till Yuki och hans ångest är egentligen mer fängslande än hans envetna avundsjuka och hat mot Kaname. Och intrigerna och hemligheterna bakom varför Kaname gör som han gör (vilket ska behandlas närmare i den andra säsongen och som klart närmar sig incest-romantik, urk…), är något jag velat se mer av redan nu i första säsongen.
Mitt största problem med Vampire Knight är egentligen hur OK det är för killar att behandla tjejer illa, bara för att de råkar ”gilla henne”. Yuki är en modig och i många fall kompetent tjej, som tyvärr ofta gör sig själv liten när killarna finns i närheten och kan rädda henne. Men det betyder inte att hon inte försöker. Hon står för det hon tror på, och är självuppoffrande in i absurdum när hon tror att det kan rädda dem hon bryr sig om. Ändå tycker både Kaname och Zero att det är självklart att låta henne lida för deras motstridigheter, och ständigt få henne att känna sig osäker och skyldig. Deras svartsjukedrama utvecklas till ett irriterande behov hos båda killarna att bevisa vem av de som har mest rätt till Yukis person och kropp. Och inte en enda gång ställer sig Yuki upp och säger åt dem att hon tillhör sig själv, och har rätten att göra som hon vill. Kanske en kopp te för
Twilight-fantasterna, men själv tycker jag det känns jäkligt unket.
