Satou är en hikkikomori, alltså en person som nästan aldrig lämnar sin bostad och drar sig undan från samhället. En dag snubblar han över en riktig praktkonspiration. Så här ligger det till: NHK, Japans motsvarighet till SVT, har visat jättebra animeserier i alla dessa år, för att lura unga japaner (främst män) till att bli nördar. Från att vara nörd är sedan steget till att bli en hikkikomori inte så långt, anser Satou. Så en vacker dag möter han en ung flicka vid namn Misaki, som säger sig vilja bota honom från hans "tillstånd" som hikkikomori. Satou tackar ja och skriver på ett kontrakt som förbinder honom att följa hennes specialträning.
Kul att veta:
Animen Welcome to the N.H.K. är baserad på just den här mangaversionen, inte romanversionen, som utspelar sig lite annorlunda. Det är dock romanen som ligger till grund för mangan.
Omdöme:
Mangaversionen av Welcome to the N.H.K. lämnade mig ganska kallsinnig. Så här i efterhand inser jag att det var ett misstag att läsa mangan efter romanen, även om det föll sig naturligt att göra det just då.
Själva grejen med Tatsuhiko Takimotos berättelse om Satou och Misaki är följande: Man kan gilla hela det här konceptet som återfinns i TV-serien/romanen/mangan för så många olika saker. Vissa har kanske sett animen först, och gillar dess inblick i den moderna nördens liv samt dess många parodier. Då rekommenderar jag att man ger sig an mangan, som är det verk som animen baserades på. Men om man som jag har läst och uppskattat romanen för det den är, d.v.s. en udda läsupplevelse där gränslandet mellan författare och huvudperson ofta är vagt och lätt att övertolka, då kan nog mangan kännas lite platt i jämförelse.
I mangan har nämligen själva huvudberättelsen både förenklats och expanderats (eller kanske helt enkelt bara "mangafierats"?) jämfört med romanen. Huvudberättelsen i romanen var snarare något som bara dök upp lite då och då, sa "Hej", för att sedan gå och lägga sig likt den hikkikomori som författaren och huvudpersonen Satoh är. Å andra sidan så ger mangan oss tillfälle att fantisera lite om hur de här karaktärerna kunde ha utvecklats om de befann sig i ett lite mer välfungerande sammanhang. De är lite mindre trasiga, lite mindre psykologiskt oförmögna att ta sig an sina problem, och helt enkelt lite mindre "Shinji Ikari" (huvudpersonen i
Neon Genesis Evangelion).
Det fanns en aspekt av mangan som jag tyckte var rent ut sagt dåligt tolkat, och det var huvudpersonen Satou själv. I romanen är han en normal kille, varken ful eller snygg, men oerhört ovårdad till utseendet. I mangan är han däremot alldeles för snygg. Det känns ungefär som när en snygg Hollywoodskådis spelar ful med hjälp av glasögon med tjocka bågar. Det känns alltså lika trovärdigt som när Rachael Leigh Cook spelade "ful tönt" i tonårsfilmen
She’s All That. Det vill säga inte det minsta.
I övrigt så gillar jag faktiskt karaktärsdesignen väldigt mycket. Flickorna i berättelsen är vackra, men samtidigt inte överjordiskt snygga, utan lite lagom "flickan från huset bredvid", så som jag hade föreställt mig dem. Serien är på det stora hela riktigt vältecknad, och det är väl det som jag tyckte var seriens starka sida.
Serien passar bäst för lite äldre läsare.
Om du gillar aspekten med nörderier, så kan
Genshiken och
Maniac Road vara bra alternativ till fortsatt läsning.
Om du istället gillar huvudpersonernas förföljelsemani och konspirationsteorier, rekommenderar jag romanen
Boogiepop.
Sedan rekommenderar jag förstås romanversionen av Welcome to the N.H.K.
