Shizuku har tillbringat hela sommaren med näsan djupt begraven i biblioteksböcker samtidigt som hon dagdrömt sig in i äventyr och sagor. Efter en tid upptäcker hon att en och samma person redan lånat de flesta av böckerna hon läser, och hon blir alltmer nyfiken på den mystiske bokslukaren. Nyfikenhet är också det som får henne att följa efter en märklig katt på tåget hem, vilket i sin tur leder till att hon blir bekant med en äldre farbror som äger en antik-butik. Lustigt nog visar sig den gamle mannen också vara morfar till en ung kille vid namnet Seiji Amasawa – Shizukus bokläsar-gelike.
Efter att de äntligen träffats kommer de båda varandra allt närmare, och när Seiji flyttar till Italien för att lära sig bemästra fiolskapandets konst känns det jobbigare än Shizuku trott. Hon både stöttar och saknar honom, men mest av allt sörjer hon att hon inte själv har några högre ambitioner och blir allt mer medveten om hur hon önskar sig samma drivkraft och storslagna mål. Shizuku kastar sig därför in i ett nästintill besinningslöst skrivande som får henne att försaka både skola, vänner och familj för att kunna uppnå sin högsta dröm: att själv skriva en bok.
Kul att veta:
Whisper of the Heart (”Mimi wo Sumaseba”, vilket mer ordagrant betyder ”Om du lyssnar noga”) är Studio Ghiblis nionde produktion. Två av filmens biroller, den något rultige katten på tåget och kattstatyetten ”Baronen”, dyker upp i större roller i Ghibli-filmen
The Cat Returns.
Omdöme:
Whisper of the Heart är en mysig film med en speciell tjej i huvudrollen och mycket vackra miljöer. Trots att Hayao Miyazaki inte regisserat syns hans tydliga spår filmen igenom i och med att han skrivit manuset. Filmen är mer lågmäld än andra Ghibli/Miyazaki-filmer jag sett men blir för den skull aldrig tråkig eller krystad. Snarare känns det som en film som vill framhäva vardagsmomenten i vår tillvaro. Musiken samspelar mycket bra till filmen, även om soundtracket inte på något vis är speciellt, och är i min åsikt milslångt ifrån
Spirited Away eller
Princess Mononoke.
Whisper of the Heart handlar egentligen inte så mycket om två ungdomars förhållande till varandra som det handlar om vikten att drömma och kämpa för det man vill uppnå, och att man aldrig är för ung för att sträva efter något större än det som förväntas av en. Hela filmen lämnar efter sig en varm känsla och ett leende, även om jag mot slutet är intill döden trött på låten ”Take me home, country roads”.
