I en alternativ samtid arbetar organisationen SOLOMON under jord med att registrera alla potentiella häxor eller frön (häxor med latenta krafter) i en databank, och sätta stopp för häxor som aktivt använder sig av sina förmågor, oftast för att skada andra.
Då serien börjar, ska den japanska grenen av SOLOMON, STN-J, precis få sitt nya tillskott, en ny häxjägare för att ersätta den som nyligen förlorats i strid. Robin Sena är 15 år och uppväxt på ett italienskt kloster. Med sin sobra klädstil och underliga frisyr har hon länge svårt att passa in på sin nya arbetsplats och bland sina kollegor. Robin har krafter liknande häxornas, och har tränats för att jaga och då det behövs – döda. Men vid STN-J gör man inte slut på häxor som mist kontrollen, utan skickar dem man lyckas fånga till Fabriken. Vad som händer där vet man inte säkert, och Robin hålls alldeles för upptagen för att ens komma på tanken att ställa frågor. Men med tiden blir hon varse om att det finns mer bakom häxorna än vad hon lärt sig, vilket leder till att hon själv hamnar i skottelden. Att hennes partner, den tystlåtne Amon, dessutom inte litar på henne är heller ingen tröst om natten. Snart vet Robin varken vilken sida hon står på eller vem hon själv är.
Med sina 26 avsnitt är Witch Hunter Robin en tv-serie som gjort intryck. Jag sträcktittade på stora delar av serien, hopplöst insnärjd i intrigerna. Det är inte förrän under andra halvan som berättelsen egentligen tar fart medan de första avsnitten bygger upp en bild av omgivningen och personligheterna. Robin är en intressant och lyckad blandning av en vuxen människas plikt- och ansvarskänsla och en mycket naiv tjej som drivs av ett barns tjurskallighet. Jag kan inte erinra mig någon annan animefigur som liknar henne. Doujima och Nagira lättar upp i den många gånger allvarsamma stämningen, medan Amon är "lång, mörk och mystisk" personifierad (för de som favoriserar figurer som Byakuya från
Bleach, Aoshi ur
Rurouni Kenshin eller Sesshoumaru i
Inu-Yasha: Här har ni er nye kandidat).
Witch Hunter Robin är en tv-serie som lyckas hålla spänningen ända fram till slutet. Det händer ständigt nya saker, och för tittaren finns det konstant nya detaljer att ta in både i dialog, handling och på det visuella planet, som för övrigt faller mig perfekt i smaken. Både karaktärsdesign och omgivningarna, arkitekturen, känns fräsch och detaljrik samtidigt som den dova färgskalan ger ett mer avskalat intryck. Det är helt enkelt riktigt bra animationsarbete som går ihop med en mycket bra story, och inte bara något som försöker imponera med en snygg yta.
I de sista avsnitten ökar tempot rejält och jag var ett tag orolig för att man inte skulle knyta ihop handlingen på ett sätt värdigt serien. Det tog, ärligt talat, en månad innan jag kom mig för att se det sista avsnittet (!), vilket visade sig vara fullständigt onödigt av mig. Jag var långt ifrån besviken.
Witch Hunter Robin är, vilket jag alltid uppskattar, en tv-serie med frågeställningar som berör. Den har religiös prägel, då den bibliska tron (och den katolska kyrkan i synnerhet) har en avgörande roll i varför häxor behandlas som de gör. Animen rör vid det moraliska bakom varför det är fel att vissa utnämner sig själva till lagens fanbärare, hur historien är full av händelser där man förtrycker det som är annorlunda, och vad som kan hända om man låter fanatism staka väg för hur man tycker att alla borde vara och leva.
