av Christina Plaka
I ett litet provrum någonstans i Tokyo övar garagebandet Plastic Chew frenetiskt. Nåja, i alla fall tre av de fyra medlemmarna – Yun på gitarr och sång, Atsushi på bas och Keigo på trummor. Den som saknas allt oftare under repen är Sayuri, Yuns flickvän och bandets sångerska.
Plastic Chew står vid ett vägval och var och en av medlemmarna måste avgöra vad som är bäst för dem själva nämligen – att våga satsa på en osäker musikkariärr, att hålla sig till sina ideal eller försöka blir mer kommersiellt framgångsrika eller att ta den säkraste vägen med arbete och studier och låta musiken förbli en kär hobby?
Kul att veta
Christina Plaka är en av de första tyska mangainfluerade tecknarna som tog steget till proffs. 2002 vann hon en tecknartävling anordnad av förlaget Carlsen och hennes serie Plastic chew – som är föregångaren till Yonen Buzz – började publiceras i tidningen Daisuki. 2006 översattes hennes verk till engelska och släpptes internationellt.
Eftersom hon fortfarande studerar japanska på heltid är utgivningstakten av Yonen Buzz ganska långsam, men Plaka uppger i intervjuer att hon strävar efter att hålla ett så regelbundet tempo som möjligt.
Omdöme
Det här är en manga om musik och den stora drömmen att slå igenom, livsval, vänskap och kärlek – och kanske mest om hur man ska växa upp utan att förlora sig själv.Det är också något av en hyllning till garageband, grunge och tonårsångest som bäst uttrycks med en gitarr i handen.
På det stora hela tycker jag det här är en bra mangainspirerad serie. Även om huvudpersonerna känns lite väl ”emo” men det passar å andra sidan in på den typen av människor de ska föreställa.
Teckningarna var överraskande bra, jag gillar Plakas pennföring med massa intensiva streck (utan att det blir plottrigt, hurra!) och sparsamma men effektiva användande av
raster. En av de bästa sakerna är att hon kan rita människor med olika ansiktsform, det är för vanligt att man får använda sig av frisyren som ända sättet att skilja på personer.
Det här är en bra blandning av tecknarstilen hos många shoujomanga (jag ser en hel del Fruits Basket i vissa personers ansikten t.ex.) med berättar- och layouttekniker från den västerländska seriekulturen. Användandet av serierutor hjälper exempelvis till att strukturera saker på ett smidigt sätt, men hon bryter det tillräckligt ofta för att undvika att allt blir för stelt.
Bra dramaserie, framförallt om man gillar indierock med ganska sympatiska huvudpersoner och ett intresseväckande upplägg.
Andra verk som påminner om denna manga
Nana
Princess Ai
Beck: Mongolian chop squad 
