Av
Chohei Kambayashi
Japansk hård SF är vi inte bortskämda med i översatt form; Yukikaze kommer därför som ett välkommet tillskott bland de verk som inte är direkt knutna till manga eller anime, trots att den har inspirerat en anime. Med nästan 30 år på nacken är den förvånansvärt aktuell, med sin berättelse om ett oändligt krig och människorna som kämpar, inte bara för att slå tillbaka en rymdinvasion, utan även för att inte förlora sin mänsklighet.
För mer än 30 år sedan attackerades jorden av invånare från en annan planet via en dimensionsportal i Antarktis. Invasionen slogs tillbaka och människorna har nu etablerat en utomjordisk bas på planeten Fairy på andra sidan portalen. Var någonstans i rymden som planeten ligger vet man inte, inte heller vet man något om den märkliga fienden man har slagits emot under alla dessa år.
För att kunna försvara sig mot en fiende som ständigt växer sig starkare och vars attacker gradvis visar mer intelligens använder sig jordalliansen av dömda kriminella, som får avtjäna sitt straff på planeten Fairy. En av dessa är Rei, en ung och tystlåten man som lever för sitt stridsflygplan, den AI-modifierade supersylfiden Yukikaze. Reis enda vän, Booker, kämpar på sitt håll för att hålla sin unga vän vid liv, medan Rei i sin tur sakta men säkert börjar komma sanningen bakom det ändlösa kriget på spåren.
Kul att veta
Chohei Kambayashi, som kallas för Japans Philip K. Dick, skrev den första romanen om Yukikaze i den japanska SF-tidningen
SF Magazine och gav ut den i pocket första gången 1983. 1999 arbetade han om hela boken och skrev fortsättningen
Good Luck Yukikaze. Dessa 2 romaner låg till grund för en 5 avsnitt lång OAD (Original Animation DVD), som finns i en amerikansk utgåva. 2009 skrev Kambayashi ytterligare en roman om Yukikaze, men det finns för närvarande inga planer på att animera den. Det finns även ett X-boxspel baserat på Yukikaze.
Chohei Kambayashi har vunnit
Seiun Award 7 gånger, varav 2 gånger för just Yukikaze och dess uppföljare, samt
Nihon SF Taisho Award för romanen Kototsubo.
Yukikaze ges ut av Viz, vars
Hakasoru-ettikett koncentrerar sig på japansk SF, mörk fantasy och skräck från Japans mest tongivande författare inom genrerna.
Omdöme
Jag tyckte mycket om Yukikaze-animen; redan när jag såg den första promobilden som släpptes visste jag att jag skulle älska den. Jag blev inte besviken. Efter att ha läst några japanska recensioner om animeversionen av Yukikaze började jag dock misstänka att det fanns betydande skillnader mellan animeversionen och romanen den var baserad på. Det gjorde mig nyfiken, så när romanen dök upp översatt till engelska såg jag fram emot att ta reda på vad exakt som skilde de båda verken åt.
Redan i inledningen av romanen märkte jag att Rei ger ett ganska annorlunda intryck om man jämför de båda verken. Kanske är det för att animen utspelar sig mer ur Jack Bookers perspektiv, med Rei som en tabula rasa, ett oskrivet papper som inte avslöjar mycket om vad han tycker och tänker. Men Rei som han är i boken, där vi kan höra hans tankar och åsikter, framstår som mindre passiv. Rei bär dessutom på en hel del ilska över alla som har svikit honom i hans liv, vilket romanen förde fram tydligare.
Förutom Reis personlighet skiljer sig även i stort sett alla scener åt i de båda verken. Jag kan se var Gonzo, som gjorde animen, har slagit samman olika scener och figurer för att kunna komprimera de två långa romanerna till ungefär 5h animation. Det gör att de som redan har sett och uppskattat den animerade versionen av Yukikaze bjuds på mycket nytt i romanen. Jag rekommenderar varmt att man kompletterar de båda medierna med varandra, eftersom de fyller ut och förhöjer upplevelsen, snarare än tar ut varandra. Jag kan förstå att de japanska SF-läsarna blev besvikna på animen, men för mig som har sett och läst de båda verken i "fel" ordning fungerar Yukikaze-animen snarare som en inkörsport till Kambayashis författarskap, för att inte säga japansk SF som helhet.
Yukikaze är en roman med många år på nacken nu när den äntligen ges ut på engelska, men som berättelse är den fortfarande aktuell. Den har två tydliga teman; dels i hur den kontrasterar människor och deras känsloliv med de kalla och beräknande maskiner de bygger, dels i hur den skildrar hur människorna och deras inbördes relationer förändras utav krig.
Människa/maskin är, som många kanske redan har märkt, ett tema som ofta utforskas i det tidigare så överlägset högteknologiska Japan.
Ghost in the Shell,
Akira och andra SF-relaterade verk har slagit stort här i väst, medan Yukikaze helt har flugit under radarn hos många fram till nu. Det är synd, för serien har en hel del intressanta idéer, både vad gäller dess skildring av teknologi och i sina filosofiska spekulationer.
Krigstemat, samt framförallt den del av berättelsen där vikten av individualitet sätts i kontrast till behovet av att knyta an till sina medmänniskor, är dock det som jag känner är berättelsens hjärta. Både i bokform och som anime är Yukikaze ett slags triangeldrama mellan Rei, Booker och Yukikaze; Rei dras till sitt flygplan Yukikaze, eftersom han tror att en maskin som hon aldrig kommer att svika honom, något som alla människor i hans liv har gjort. Booker i sin tur, som är den som har byggt Yukikaze, ser hur hans vän och skyddsling börjar visa tecken på att inte längre ha det som krävs för att vara pilot på Fairy; det är nämligen ett jobb där bara de mest känslokalla soldaterna överlever.
Yukikaze som SF-berättelse är annorlunda och stundtals märklig, men samtidigt oerhört fascinerande. Jag kan tänka mig att vissa läsare kan komma att sakna mycket av det som man förväntar sig att finna i en SF-roman; romanen ger ingen detaljerad bakgrund till skeenden under krigets början, saknar i stort information om vilka taktiker som har provats under åren, samt saknar en heltäckande förklaring om den politiska situationen på jorden. Romanen hoppar faktiskt över det mesta som inte direkt fokuserar på Rei, Yukikaze, Booker och berättelsens bifigurer. Samtidigt är detta på många sätt bokens starka sida; Kambayashis författarstil för tankarna till västerländska filosofiska SF-författare, såsom
Philip K. Dick,
Isaac Asimov och
Ursula le Guin, samtidigt som oviljan att dela med sig av historia och bakgrund påminner om Cormac McCarthys sätt att skildra en värld efter att katastrofen har inträffat, i
Vägen.
Jag rekommenderar framförallt romanen Yukikaze till er som gillade animeversionen av boken. Gillade man serier och böcker med en vuxen ton och fokus på teknologi i kontrast till människor, kan jag även rekommendera den animerade miniserien
Macross Plus, som bitvis påminner mycket om Yukikaze, samt The
Sky Crawlers,
Area 88 OVA och varför inte klassikerna
Akira,
Ghost in the Shell och
Serial Experiment Lain.
Är man en van SF-läsare som vill prova på seriös japansk SF är Yukikaze förstås varmt rekommenderad. Den är av ett helt annat slag än de så kallade lättnoveller och fantasyromaner som har getts ut på engelska förut. Om jag bara hade hunnit läsa lite mer japansk SF, så att jag hade något att jämföra med, kanske jag skulle ge boken ett ännu högre betyg. Nu nöjer jag mig med en stark 4:a och ser fram emot att läsa mer japansk SF i fortsättningen.
Länkar
Min uråldriga
recension av Yukikaze som anime, från 2004.
Animens
japanska hemsida.
Viz
hemsida för Haikasoru.
