Zelda Ocarina of Time (manga)

av Akira Himekawa

Djupt inne i Hyrules skogar bor kokiri-folket (tänk typ hustomte på klorofyll). Varje kokiri har en egen fe som de har starka band till, men det finns en kokiri som saknar kompanjon. Han heter Link. Det visa Deku-trädet som vakar över hela kokiri-stammen försäkrar Link om att det inte är någon fara och att Link kommer få en fe när tiden är inne men vad Link inte vet är att han genetiskt sett inte är en kokiri över huvud taget. Och att han dessutom kommer spela en avgörande roll i den stundande kampen om Hyrule.

Det är svårt att inte tänka på Nintendo-magasinet när man läser The Legend of Zelda: Ocarina of Time. I slutet av den gamla goda speltidningens liv publicerades nämligen mangaserier baserade på de då högst aktuella spelen Super Mario World och The Legend of Zelda: A Link to the Past. Ocarina of Time – som i sin tur bygger på det legendariska Nintendo 64-spelet från 1998 – är dock en mycket ljusare och barnvänligare historia med en Link som allt som oftast går runt och ler med hela ansiktet. Teckningarna är rena, livfulla och avskalade. Allt är charmigt. Djuren är söta. Man blir glad av att läsa.

Problemet är naturligtvis att Ocarina of Time egentligen inte har en story som håller för annat än just ett simpelt äventyrsspel. I spelet har Link över huvud taget ingen dialog och trots att han har fått egna repliker här i mangaversionen av berättelsen märker man av att han egentligen är en väldigt ihålig huvudperson. Själva berättelsen är i sin tur mer eller mindre en rak kopia av den första halvan av spelet. (Den andra halvan släpps i en separat volym.) Det känns både komprimerat och konstigt. Vissa små försök har visserligen gjort att brodera ut sagan ytterligare, typ som att Zelda får en lite längre introduktion där hon och Link utforskar Hyrules huvudstad en stund. Det finns även en lite längre förklaring på varför Link får en ring i örat när han växer upp. I mangan är det här en sheikah-ritual för pojkar som blir män, medan man i originalspelet helt enkelt får anta att det var någon taskig jävel som smög in i Chamber of Sages och piercade Links öra medan han låg i dvala. Det har dessutom tillkommit en liten snyftarhistoria om relationen mellan Link och drakbabyn Volvagia, som i spelet är en boss – vare sig mer eller mindre. Men inget får berättelsen att kännas speciellt djup. Ocarina of Time har vackra bilder. Inte så mycket mer.