Age of Rebellion

Jag och många andra har glada minnen av det första Star Wars-rollspelet från West End Games. Det var tidigt ute med idén att använda en tärningspool och spelet var härligt slumpmässigt. Det kunde gå riktigt bra eller riktigt åt skogen. Den sortens spelmekanismer ser man inte så ofta längre. Allmänbildningen kring spel har ökat, så nu krävs lite mer raffinemang i tärningsrullandet och det ska gärna knytas till berättandet i rollspelet. Fantasy Flight Games har tänkt till ordentligt för att göra ”spelbiten” och ”berättabiten” till en helhet i sina rollspel. De utarbetade sitt tänkande i arbetet med den nya versionen av Warhammer Fantasy Roleplay (RIP, snyft) och har förfinat det i sina tre Star Wars-spel, där två hittills har hunnit komma ut.

Här handlar det inte längre om att samla ihop största högen D6:or att slå, utan FFG har utvecklat idén med tärningspool till något alldeles eget. Poolen för ett färdighetsslag baseras på ett egenskapsvärde och ett färdighetsvärde. Det högsta av de två anger antalet tärningar och det lägre vilken typ av tärningar som slås. Motstånd eller komplikationer ger ”svårighetstärningar” eller (ännu värre) ”utmaningstärningar”. Dessutom finns ”boost-tärningar” och ”hinder-tärningar” för särskilda omständigheter, och en ”krafttärning” som används för att hantera spelets ödespoäng.

Många olika slags tärningar, med andra ord. De är utstyrda med särskilda symboler, så man måste köpa dem eller använda en särskild tärnings-app som finns att ladda ner. Men det handlar inte om komplexitet för komplexitetens egen skull. Spelledaren använder sig av tärningsslagen i berättandet och ges idéer om att ”nu gick något alldeles åt fanders”, eller ”det där var en miss som ändå gav något positivt tillbaka – vad kan det vara”. Det gör tärningsrullandet spännande och omväxlande, med den lilla nackdelen att det som spelledare kan vara svårt att klura ut om man har beräknat motståndet rätt i en konfrontation. Det är inte helt lätt att internalisera tärningsmekanismen till den grad att man intuitivt kan anpassa motståndet på ett bra sätt.

Och resten då? Fantasy Flight Games har, kanske inspirerade av sina Warhammer 40.000-spel, valt att göra tre separata spel som kan fogas ihop efter behag. Det första, Edge of the Empire, behandlar smugglare och skojare i Imperiets utkant. Det andra, Age of Rebellion, avhandlar ”huvudkonflikten” mellan Imperiet och rebellerna. Det tredje, som släpps i början av sommaren, heter Force and Destiny och beskriver jedi, sith och andra som använder Kraften. Det ger ett stort spel när man slår ihop alla tre. Man får tillgång till en väldig massa varianter på rollpersoner, färdigheter, prylar, fordon och planeter.

Det finns egentligen bara en regelskillnad mellan de tre spelen, ett värde som bestämmer rollpersonens plats i samhället och universum. Age of Rebellion använder något som kallas Duty, som anger rollpersonernas plats i rebellernas organisation och kan användas för att till exempel kontakta höga överordnade och be om en tjänst. Edge of the Empire hade ett motsvarande värde som kallades Obligation, och i Force and Destiny införs Morality, som fungerar på samma sätt som alignment-systemet i datorspelet ”Knights of the Old Republic”. Plus gör dig till ett helgon, minus till en djävul.

Nackdelen med att dela upp ett spel i tre är förstås att det blir överlappande avsnitt. Det blir mycket text att ta sig igenom för att hitta något avsnitt man vet att man såg någonstans. Fördelen är att man har mycket att ösa ur. Det känns mer fullödigt än vad West End Games spel gjorde. När Force and Destiny dyker upp till sommaren kommer det att vara den mest kompletta beskrivningen av en galax långt, långt borta som någonsin har skapats för rollspel.