Claustrophobia

År 1634 upptäcker människorna i New Jerusalem ett system av grottor och katakomber djupt nere under stadens gator. De skickar ner expeditioner, och när överlevarna återvänder rapporterar de att det bibliska helvetet är upptäckt! En helt ny värld därnere, full av möjligheter och skatter, men även demoniska faror som lurar i skuggorna.

Claustrophobia är ett spel för två spelare, där den ena tar kontroll över en liten grupp äventyrare som kartlägger de labyrintlika grottorna, och den andra spelaren försöker hindra människorna från att lyckas med hjälp av demoner, fällor och andra obehagliga överraskningar. Det finns flera olika scenarion att spela med lite olika svårighetsgrad. Första scenariot som beskrivs i regelboken är ett flyktförsök: människorna har tagit sig vatten över huvudet och måste fly grottorna, och demonspelaren ska hindra dem från att nå ytan. Andra scenariot går ut på att bomba sönder de djupaste tunnelgångarna, för att hindra demonernas framfart. Och så vidare. Utgivaren bakom spelet, Asmodee, passar dessutom på att lägga upp ytterligare spelscenarion på nätet för dem som vill ha fler att välja mellan, med ojämna mellanrum. Ett mycket bra initiativ!

Det är ett snyggt spel. Allt, från de små färdigmålade plastfigurerna (fem människor och tolv monster) till de stämningsfulla grottbrickorna är av hög kvalité och tål att användas utan att de går sönder i förtid. Det finns en hel hög med mindre markörer och kort i spelet för att hålla reda på hur många monster demonspelaren kan ställa i spel under sitt drag, vilken utrustning de olika figurerna har med sig, vilka figurer som har tillfälliga regler på sig och så vidare.

Ett parti tar mellan en halvtimme och en timme att spela, lite beroende på vilken strategi spelarna väljer, hur grottsystemet ser ut och hur erfarna spelarna är. Spelet drivs framåt av idel tärningskastande, och slumpen styr mycket av spelets gång. Men som med alla bra tärningsspel bygger det på att man ska försöka ta kontroll över slumpen och satsa på de bästa oddsen. Att se ordning i kaoset. Människornas drag börjar med att spelaren slår lika många tärningar som hon har spelare på planen. Dessa tärningar placerar hon sedan ut på spelfigurerna. Beroende på vilken siffra tärningen visar får figuren olika styrkor och svagheter för det draget. Ibland kan det vara bra att göra en figur snabb, ibland tålig och i andra fall stark i strid. För varje gång en figur skadas tas en av de valbara aspekterna bort, och det blir svårare och svårare att placera ut tärningarna på ett bra och effektivt vis inför dragen. Demonspelaren slår i sin tur tre tärningar och placerar ut dem, beroende på resultat, på ett bräde hon har vid sidan av planen. Hur han placerar ut dem påverkar vad han kan göra under draget, hur många monster han kan placera i grottan, vart han kan placera dem och hur de uppför sig.

Låter det omständligt?

Det är det inte.

Som människospelare har man en präst med sig ner i grottorna. Han är den mest mångsidiga figuren i spelet, och håller dessutom koll så att de övriga figurerna sköter sig när det hettar till. Han har tillgång till olika specialförmågor som kan komma väl till pass när det gäller att banka in huvudet på en demon eller sprinta förbi en hord monster som försöker agera bromskloss. Dessutom har man kontroll över två andra typer av människor. Stora, starka Brutes och mindre men smidigare Blades For Hire. De fyller bägge varsin nisch, och mycket av strategin som människospelare grundar sig i att veta när man ska nyttja vilken figur till vad. Som demonspelare har man alltid en hord av troglodyter, små grottvättar, till sitt förfogande. De är tämligen ofarliga en och en, men i klump kan de ställa till det. Dessutom finns det förmågor som gör att de plötsligt kan förflytta sig snabbare, slå hårdare eller på andra sätt överraska människospelaren. Varje scenario ger även spelaren kontrollen över en eller flera demoner. Större och starkare monster vars styrkor och förmågor skiftar från scenario till scenario. Ibland är den snabb och gillar att hoppa på svaga figurer som hamnar på efterkälken, ibland är den ett köttberg till närstridskämpe som gör sig bäst mitt i smeten och i ett scenario sitter den och jäser och kan inte förflytta sig alls. Dessa demoner har man bara ett fåtal, vanligtvis en eller två, och när den sista tas av brädet kan man inte flytta in nya. Det till skillnad från troglodyterna, som är oändliga i antal.

Asmodee har lyckats väl med spelets balans. Det känns oftast som att demonspelaren har ett litet övertag, men att man med en sund strategi och lite tur på sin sida kan vända det till en hårfin seger. Det är stressigt att försöka leta sig fram i grottorna. Överallt lurar det faror, och runt varje ny krök väntar det okända på att hoppa fram. Av de många spelomgångar jag hunnit spela i dagsläget har majoriteten varit en strid på kniven. Med en ytterst liten marginal har demonerna lyckats fånga in människorna precis innan de nått fram till ytan, eller att en ensam människa lyckats dra sista kruttunnan till slutet av grottan och precis lyckats med att rasera de inre tunnelsystemen innan demonspelaren fått fatt i honom. Det, om något, är ett bra betyg.

Claustrophobia rekommenderas till dem som vill ha ett snyggt och stämningsfullt spel för två spelare som visserligen kan ta en hel del plats, men som samtidigt är tillräckligt snabbspelat för att man ska hinna med mer än en spelomgång efter middagen utan problem.

Spelets engelska hemsida: http://www.claustrophobia-theboardgame.com/en