Dark Eldar

När förra regelboken med mörkereldarerna dök upp var det år 1998. Lite senare dök det upp en lite modifierad och utökad codex, men det var i grunden samma som tidigare, och ingen fullständig uppgradering. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge är ett gammalt ordspråk. Och som Dark Eldar-spelarna väntat. Nu är det goda här, och gott är det utan tvekan.

Codex: Dark Eldar börjar med att introducera det som tidigare nästan helt har fattats. En matig och utförlig berättelse om vad dark eldar är för något, deras historia och vad som driver dem till att leva som de gör. Dessutom finns en beskrivning av staden Commorragh, deras boning och fästning förlagd i ett gigantiskt nätverk mellan dimensionerna. Det här är en stor förbättring jämfört med tidigare, då den enda egentliga beskrivning som funnits om deras historia och levnadsvillkor varit kortnovellen The Tortur'ers Tale av Gavin Thorpe som publicerades i en White Dwarf i mitten av 2000-talet. Nu får man en större förståelse för varför de ständigt verkar vara på jakt efter att plåga och tortera sig själva och andra omkring dem, plus att hela deras civilisation känns (ja, faktiskt!) lite mer trovärdig. Roligast av allt är texten om när en space marine strike cruiser med tillhörande space marines tas tillfånga inne i Commorragh och hur eldarerna försöker lösa problemet med hur de ska ta hand om några hundra genmanipulerade supersoldater i staden samtidigt som de försöker få sina konkurrenter att ta alla smällarna. Och allt konstant bara eskalerar utanför någons kontroll. Mycket roande. Något som därmemot är lite tråkigt är Games Workshops ofrmåga att trycka sina böcker i färg. Codex: Dark Eldar är proppfylld av vackra (eller obehagliga, beroende på hur man ser det) och stämningsfulla illustrationer, och eftersom de alla urprungligen är målade i färg blir de lätt murriga och lite för otydliga när de trycks i svartvitt här. Särskilt som det är mörkereldarer vi talar om, och majoriteten av alla illustrationerna därmed föreställer nattliga räder och stridsscener i skymningen. Kostnaden för att trycka allt i färg tror jag inte skulle göra slutprodukten så mycket dyrare, faktiskt.

Det finns även lite mer djupgående beskrivningar av de olika trupptyperna. Varför de ser ut och fungerar som de gör och vad som driver dem. Det finns många fler olika enheter till spelarna att leka med nu, vilket är skönt då tidigare codexen kändes något begränsad i det avseendet. De gamla fungerar i mång och mycket ungefär som tidigare, men med en del ändringar som gör dem enklare att spela med eller mer potenta i strid. Att spela med dark eldar handlar mycket om att slå förts och slå hårt, och att antingen slå så hårt att motståndaren inte finns kvar eller snabbt fly tillbaka in bakom skydd innan fiendens kvarvarande enheter kan retaliera. För något som utmärker dark eldar är att de kostar ganska mycket poäng och har fräcka vapen, men knappt tål att man blåser på dem. En av de större förändringarna är att en stor del av avståndsvapnen, däribland alla splinter rifles och splinter cannons, alltid skadar motståndarna på 4+ oavsett deras toughness. Det gör att de är väldigt bra på att meja ner stora monster som Carnifexes och Wraithlords, är helt okej mot hårda motståndare som orks och space marines, men inte alls är särkilt imponerande mot vekare figurer som imperial guardsmen och tau fire warriors. En annan mer övergripande förändring, och en jag själv är mycket förjust i, är Power From Pain. De flesta enheter i boken har den, och det innebär att varje gång de lyckas plocka bort den sista figuren ur en fiendeenhet från spelplanen får de en liten markering placerad vid sig (kan vara ett litet mynt eller liknande), och för varje markering blir de bättre. Det innebär att ju mer du dödar hos motståndaren, desto bättre blir dina gubbar! Först får de Feel No Pain, sedan Furious Charge och sist (tre markörer är max) Fearless. Det ger ett lite roligt strategiskt element mitt i allt köttande. Att man bör ha en massa markörer på planen kan ses både positivt och negativt, förstås. Det tråkiga är att det blir ännu mer att flytta omkring på och som dessutom kan vara ivägen när man spelar. Fördelarna är att man som hobbyist kan sitta och bygga sina egna små markörer i form av små troféer, bloddroppar eller liknande! Att man genom att besegra motståndarens trupper direkt får resultat och inte måste vänta tills matchen är slut och då bara se resultatet i form av poäng måste vara oerhört tillfredsställande.

Eftersom det finns fler figurer att välja mellan nu jämfört med tidigare går det ju naturligtvis att skräddarsy sin egen idé om den perfekta Dark Eldar-armén bättre än förr. Stommen i de flesta arméer kommer nog även i framtiden vara Kabalite Warriors (tidigare Dark Eldar Warriors) om jag får gissa, men det finns möjlighet att köra fullt ut med närstridsspecialisterna Wyches. Om du använder en eller flera Haemoncolus på spelplanen kan du dessutom använda dig av Wracks som Troops-val. De börjar med en Power From Pain-markör och har därmed Feel No Pain redan från början, vilket tillsammans med deras höga toughness-värde gör dem< väldigt bra på att hålla objektiv eller bara allmänt stå i vägen.

Annars är det spännande att det finns regler för stridsflygplan! Att swosha fram över spelbordet med en Razorwing Jetfighter eller en Voidraven Bomber och skicka oväg raket efter raket mot morståndarens flanker och artilleri kommer att bli en njutning. De är sköra och går lätt sönder av moteld, men oj! vad de är snabba och kan bruka övervåld mot allt som hamnar i deras sikte.

Hur kommer de att stå sig mot de övriga arméerna som finns där ute? Svårt att sia om såhär i förväg, men jag tror de kommer att fungera bra. Det blir nog lite som att spela med övriga Eldar; det är viktigt att försöka få rätt enheter till rätt ställe vid rätt tidpunkt, och mer så än för de flesta andra. Håll dina trupper gömda i största möjliga mån, och se alltid till att bara anfalla när du har övertaget, då de flesta av dina figurer är ganska dyra poängmässigt med tanke på hur lite de tål. Att smyga sig på fienden, eller komma från oväntade håll och flanker, är vägen att gå, rent generellt. Mycket kan använda sig av Deep Strike eller infiltrera, och med hjälp av portabla maskhål, Webway Portals, kan du få ut stora delar av din armé precis där du vill ha den på bordet, bara någon vågar åka fram och aktivera maskhålet.

Det här verkar, så här på pappret, vara en av de roligare arméerna att spela än så länge. Hatten av för Phil Kelly och hans hjälpredor på Games Workshop.