Delta Green

Lögner är en rättighet. Sanning är ett privilegium. Oskyldighet är en lyx.

Så lyder de första orden i Arc Dreams Delta Green, ord som säger enormt mycket om spelet. Delta Green började som en egen setting till Call of Cthulhu på 90-talet, när Arkiv X var som populärast och likheterna var, speciellt på ytan, många. Du spelade en agent som en del av en hemlig konspiration inom de federala organisationerna som FBI, vars syfte var att utreda och undersöka det övernaturliga. Men det absolut viktigaste var att allmänheten aldrig någonsin fick veta om din existens. Nu har det växt till att istället bli ett fristående spel, med egna regler och en värld uppdaterad till 2010-talets uppkopplade värld fylld av smartphones, sociala medier och internet. Även organisationen har bytts ut från 90-talets hemliga gerilla till ett officiellt “black ops” program som nu är hemligare än hemligt, tystare än tysta och fortfarande får någon aldrig veta om att ni existerar.

Arc Dreams uppdatering ger verkligen ett helt nytt liv till världen, men behåller grunderna som gjorde Delta Green till en sådan unik upplevelse. Reglerna påminner mycket om sjunde upplagan av Call of Cthulhu, med procentbaserade system, men här avgörs många färdigheter utefter “poängnivåer” (till exempelvis kan ett svar kräva 40% i en färdighet när du undersöker) och tärningsslag är snarare till under få dramatiska stunder. Systemet är snabbt och effektivt och ger verkligen känslan av att karaktärerna är kunniga – de är trots allt federala agenter och de bästa av det bästa. Men trots sin erfarenhet kan inget förbereda dem på världen de ser. För Delta Greens stora charm är dess cynism – hur vi mer eller mindre redan har förlorat slaget och vår kamp mot det onaturliga fördröjer bara slutet. Den här cynismen återspeglas i regelsystemet med färdigheter som Bonds – personer du är emotionellt kopplade till, men desto mer du spelar, desto mer du vet om världen och desto mer van du blir vid den, desto svårare har du att koppla till andra människor. Boken är fylld med bitar för att hantera ens fallerande mentala hälsa på ett djupare och mer verklighetstroget sätt än Chaosiums Cthulhu. Här är det allt från alkoholism, till droger, till hur karaktärerna drabbas av PTSD. Karaktärer i Delta Green dör nämligen inte, så mycket som att de går sönder. De blir skal av sina forna jag och det som drivit dem.

Och det är just den känslan av hopplöshet och en trasig värld som gör Delta Green som setting så unik. På många sätt är den mest trogen Lovecrafts skrivna verk – för här är ofta det värsta straffet att överleva och bara se hur hela mänskligheten är en lögn, en charad vi intalar oss själva. För hur ska du någonsin kunna älska din partner, natta dina barn och njuta av vad som går på tv när du redan vet hur menlöst allting är? Men trots det måste du kämpa. Men du måste kämpa ur skuggorna. Utmaningarna är här sällan saker som tentakelmonster och att lösa vad som hänt med det gamla övergivna huset och annat du hittar på dina utredningar. Utmaningen är istället hur du förklarar bort det för allmänheten, hur du förfalskar rapporter till din närmaste chef om varför du hämtat ut en M16 och vad du gör med personer som sett för mycket. De moraliska valen är ofta den största utmaningen och jag har ofta sett spelare helt uttömda emotionellt efter spelsessioner av vad som har skett. Det är cyniskt på ett sätt som jag verkligen inte kan göra annat än att älska. Att då i denna uppdatering få utmaningen att hantera vårt alltid uppkopplade samhälle gör det bara ännu bättre. Hur döljer du information när alla har kameror på sig och den största faran vore att bli viral till exempel? Världen är, som ni nog märker, djup och genomtänkt. Jag fullkomligt njöt och samtidigt rös av njutningen att bara läsa all backstory och fördjupa mig i världen. Här finns förklaringarna till många oförklarliga fenomen eller mystiska händelser som Roswell. Men frågan är – vill du verkligen ha svaret? Svaret är oftast nej, men kan vi människor låta bli att leta?

Men utöver den enormt djupa världen i settingen släpper Arc Dream en stor mängd äventyr till spelet. Alla av dem håller en enormt hög klass med en unika identiteter och superbt artwork. Bara att titta i dem sätter direkt stämningen, med syner av överstrukna rapporter, kodord, hemlighetsstämplar och varelser från platser vi aldrig någonsin vågat föreställa sig. Äventyr i systemet bygger ofta på en stark känsla av koppling till verkligheten – ofta byggda kring en känsla av en verklig utredning, men där något inte stått rätt till som gör att Delta Green är på plats. Ni har inte unika Delta Green-brickor, utan är där som den enhet ni tillhör – ofta till exempel FBI, men något har pekat på att något utanför denna värld ligger bakom. Där många klassiska Call of Cthulhu-scenarion kan ha problematiken att spelarna vet om vad som ligger bakom, men inte karaktärerna, har Delta Green ett annat fokus. Istället är det här att hantera hotet och stoppa det på ett sätt som inte läcker till allmänheten, täppa igen spåren och läckorna. Scenariona har alla unika ingångar, som en mystisk svampinfektion i Montana i Extremophilia, till att bli en militärer i Afghanistan i Kali Ghati. Bland äventyren återfinns två äventyr som när jag har spelat har lämnat spår hos mig som de mest spännande och unika rollspelsupplevelser jag haft – punkt.

Det första är nytappningen av Music From a Darkened Room, det mest renodlade skräckäventyret, men har sin helt egna twist på det. Agenterna ska undersöka ett hus som sägs vara hemsökt, ett hus med en tragisk historia och en följd av många olyckor. Det som gör äventyret så unikt är hur det är uppbyggt för att skapa skräck och rädsla hos karaktärerna. Jag spelade det i ett kolsvart rum mitt i natten och till och med jag som spelledare blev mörkrädd. För allt i det är strukturerat för att skapa största möjliga paranoia, ovisshet och just skräck. Äventyret har varit känt länge som ett av – om inte det läskigaste äventyret någonsin – till ett Cthulhu-baserat spel, av rätt anledning. Det är inte banbrytande på något sätt, men bara enormt välskrivet och välstrukturerat.

Det andra är The Star Chamber, utan tvekan det mest unika äventyret jag någonsin har spelat. Agenterna får i uppdrag att förhöra en annan grupp agenter som misslyckats med en operation och de ska hitta vem som ligger bakom felet och vad som hände genom att förhöra de andra agenterna. Det unika är de här förhören – för alla agenter får i sin tur ett karaktärsblad föreställande karaktärerna de förhör! Så spelas de olika karaktärernas vittnesmål ut, men utifrån den personens synvinkel. Inför varje återblicksscen finns ett papper med regi som återspeglar hur den här karaktären upplever de andra – det är allt från förändrad statistik till personlighetsdrag. Utmaningen blir därför att sedan pussla ihop de olika, ofta motsägelsefulla berättelserna. Det beskrevs som Akira Kurosawas Rashomon möter Delta Green – och jag kan inte annat än att hålla med. Det är mästerligt gjort och bjuder på en upplevelse helt utöver det vanliga, där spelarna verkligen själv får forma större delen av vad som händer.

Delta Green har under sina 20 år verkligen blivit legendariskt, av rätt anledning. Att något som började som en lösning på det uråldriga problemet i Call of Cthulhu om varför en antikvarie, en dilettant och en privatdetektiv bestämt skulle utreda märkliga händelser kom att få sitt egna liv – och att nu se det uppdateras till nutid med ett skräddarsytt regelsystem är inte annat än vad det förtjänar. Precis som när det kom är det fortfarande enormt hög klass och kvalitet på allt som släpps, i allt från bilder, art direction till texterna och självklart äventyren. För du har inte levt förrän du spelat en karaktär som stirrar ner för mynningen på sin Glock efter att ha vaknat till från fyllan med insikten att alkoholen inte får dem att glömma. Att lönlöst stirra ner på bakgrundsbilden i telefonen på familjen som knappt vet vem du är längre. Titta på SMSet från en kollega som skickades bara en timme innan något tog över kollegan och du fick avsluta det. Hur du fick ljuga ihop dennes självmordbrev och förfalska besök hos psykologer. Hur samma mynning fortfarande har kvar resterna av hjärnsubstansen. Hur du stirrade på kvinnan i trappuppgången. Anade hon något? Att se på nyheterna och veta hur inget spelade någon roll. Att sedan bli avbruten när telefonen ringer med ett krypterat nummer. Att svara och få samma okända röst från en ledning du aldrig kommer se som säger den magiska frasen: Du är härmed bjuden på en kväll på operan.