Rapport från Gamex 2012

För tredje året i rad slog Kistamässan upp dörrarna till Gamex, och under en handfull dagar (1-4 november) var det tänkt att alla, från den inbitne spelaren eller den svårimponerade skeptikern till glada småbarnsfamiljer, skulle kunna botanisera bland gamla godingar och aktuella spel, samt kommande nyheter i den digitala spelbranchen.

Själv skulle jag väl kalla mig nyfiken på avstånd, engagerad i spelvärlden via en sorts guilty-by-association. Alltså: jag spelar väldigt lite, men är omgiven av personer som har det bland sina främsta intressen. Gamex blev därför en exkursion där jag visste vad att förvänta i teorin, men som jag behövde uppleva i praktiken.

Det absolut första som mötte en när man tagit sig igenom biljettkontrollen och nått mässhallarna var ljudet. Det var en kakofoni av spelmusik, reklam och det allmänna sorl som kommer av att hundratals besökare myllrar på samma begränsade utrymme.

På en väninnas rekommendation var det absolut första jag prövade på, det Studio Ghibli-framtagna Playstation 3-spelet Ni no Kuni: Wrath of the White Witch, som planeras ha Europa-släpp i januari 2013. Tecknad likt många av Hayao Miyazakis minnesvärda filmer, utspelar sig rpg-spelet i vacker skogsmiljö, ackompanjerat av ett soundtrack signerat Joe Hisaishi. Jag spelade den unge Oliver som letade efter sin mor med hjälp av en skogsfe. Det passade mig bra att börja just där, och som ovan lotsas in i spelet via andra intressen (med ovan menar jag inte bara bristande spelerfarenhet, utan att vissa konsoller är mig helt främmande både till namn och utseende, och att jag under stress dessutom rör hela kroppen samtidigt som min spelkaraktär, vilket egentligen är lite löjligt då jag faktiskt hoppar till sittandes...). Ni no kuni var inte så krävande när det kom till simultanförmågan, och manövreringen gick hyfsat bra även om skogsmonstret tillslut slog ner mig. Jag fick en liten stund vara del av de filmer jag fann så mysiga på filmduken.

Samtidigt var det en tillflykt att sätta på sig hörlurar och stänga ute allt annat: från alla håll spelades musik att dansas till. Jag gick förbi JustDance4 medan två unga killar engagerat dansade till Rihanna, och bara 30 meter bort dansade två andra tonårsgrabbar till Daft Punks ”Around the World” på Kinect Dance Central 3 medan sex andra tonåringar stod bakom och rörde sig i takt de också. Två flickor i tioårsåldern svängde med hela kroppen medan de åkte skidor på Kinect Sport Season 2, och vid något tillfälle på fredagskvällen såg jag Stormtroopers dansa mot varandra. Den som påstod att barn och ungdom inte gjorde annat än att sitta framför skärmar nuför tiden hade uppenbarligen inte köpt rätt spel. Den energinivå som dessa unga människor hade var nästan avundsvärd, jag varken orkade eller kände mig modig nog att stå och hoppa omkring framför främlingar.

Det var en hektisk miljö: händelserik, livlig men också väldigt stressig. Gamex kanske mest tystlåtna spelarbord tillägnades Magic the Gathering, men självklart var det placerat precis bredvid högtalarna där man kommenterade e-sportstävlingar. Trots att det blev lite svårt att koncentrera sig mitt emellan så olika inriktningar, stannade jag till en stund när jag kände igen korten som jag först bekantade mig med för 15 år sedan. Jag hade nyligen upptäckt att även Magic gick att spela digitalt, men det har säkert varit fallet i många år och jag hänger helt enkelt inte med i utvecklingen.

Som sagt, det var svårt att faktiskt höra vad som pågick runt om en ibland. De mest återkommande låtarna under de fyra dagarna verkade vara Gangnam Style och någon envetet gnällig låt av pojkbandet One Direction, så dessa spelades i absurdum. Inte ens på damrummet fick man lite ro: ur högtalarna ropade reklamröster ut ”Marco” ”Polo” till varandra på loop.
Men Gamex är en social tillställning, och många kom främst för att träffa vänner och bekanta. Det inföll dessutom under höstlovet, och medan jag stod i SF-bokmontern träffade jag ett antal föräldrar som kört upp till 50mil bara för att deras barn skulle få uppleva gemenskapen och spelpassionen. Jag hoppas att de fick det de ville ha. Mot sena eftermiddagen var jag utmattad varje dag, och jag tror inte det hade känts bättre om inte jag stått i kassan för bokhandelns försäljning. Att vara på Gamex i fyra dagar bara för skojs skull känns som ett prestationsdåd. Kanske var det här helt enkelt inte för mig?
Den lilla spelerfarenhet jag har är främst koncentrerad till gamla ”fighting games”, som Street Fighter och Tekken. På Gamex tog jag därför chansen att spela sådant jag inte spelat tidigare: som Farmer 2013 – Agriculture Simulator, där jag fick plöja upp åkrar i en Massey Ferguson-traktor. Spelet hade en del buggar ännu, och om man gasade för hårt tenderade hela traktorn att tippa över. Men mitt usla resultat kunde nog inte bara skyllas på det, för jag har varken körkort eller känsla för avstånd, så jag rev upp jord tills åkern var obrukbar. Kanske hade spelets andra aspekter, som bondgårdsskötseln och handeln med boskap passat mig bättre. Eller så borde jag ha satsat på att öva upp mig på lite smidigare fyrhjulsdrift först, borta vid Gran Turismo 5: The Real Driving Simulator, där de mycket snyggt satt upp en ställning som avskärmade spelaren från omgivningen något och lät en köra med ratt och gas- och bromspedaler.

Efter en ordentlig genomrunda drog jag slutsatsen att Crysis III spelades av nästan uteslutande killar, att mannen de anställt för att posera som Hitman borta vid Hitman: Absolution var tillräckligt lik för att jag inte skulle vilja bli fotad medan han låtsasstryper mig, och att Guitar Hero inte längre var musikerspelet som frontades utan nu var det tydligen Instrument Champ som gällde. Jag spelade dessutom på en Nintendo DS för första gången(!), och bredvid den flera meter höga Mario-statyn såg jag en liten unge på kanske fem år spela samma sak som jag, fast typ tio gånger bättre. Uppenbarligen var min finmotorik ringrostig...
Jag föll även för frestelsen att pröva på Wonderbook – Book of Spells: ett barnspel som utspelar sig inom Harry Potter-seriens ramar, där man är en trollkarl på Hogwarts som hittar en bok på biblioteket och måste lära sig dess trollformler. Pedagogiskt och lätt att följa med i, och engagerande för de yngre när man kan se sig själv filmas och placeras in i spelet för extra känsla. Däremot inte särskilt utmanande, och speltiden blir i slutändan inte så lång på bara tre banor.

Jag vet faktiskt inte hur jag kände inför Gamex efteråt, när allt var över. Antagligen blev det för mycket att både jobba, vara besökare och försöka vara social. Möjligen var intrycken för många och spelen som drog min uppmärksamhet för få. Men det fanns ju trots det ett antal växlande alternativ, och jag uppskattade att även en del företag skickat ut representanter, och att ett par presentationer och seminarier hölls för dem som var nyfiken på vilka samtal som är på tapeten inom spelindustrin och gamerkulturen just nu.
Vad jag också tyckte om var den uppsluppna stämningen man såg hos de unga. Jag fick höra både av vänner och i förbifarten av besökare, att många ansett det vara för mycket barn på plats i år. Och Gamex är självklart lockande för hela familjen: de vuxna spelar kanske ännu och vill introducera barnen till sina favoritspel, eller tvärtom så vill barnen att föräldrarna ska förstå sig på deras hobbyn. Men även om det leder till att man får stå i kö med flera otåliga ungar eller väja för ett antal barnvagnar så förstår jag inte riktigt motviljan mot att dela med sig till de yngsta. Många av oss äldre besökare växte upp i en omgivning där det spelades på Gameboy eller Nintendo 8-bitars. Det är nostalgi och en upplevelse som vi inte borde elitisera och vilja behålla för oss själva.

Men visst, det hjälpte nog inte att flera av barnen var uppe i varv på sockernivåer som tycktes omänskliga. Man kunde inte gå tio steg utan att det var godisförsäljning eller läskutdelning någonstans: Dr. Pepper gav bort drycker om man fotade sina reaktioner medan man drack, och Coca-Cola Zero hade en Agent 007-kampanj i samband med filmpremiären till Skyfall och gav bort läskburkar mot att de som köade poserade som Bond. Själv hade jag ju föredragit om det fanns fler spel att spela och mindre godismontrar överallt, för i och med försäljningsbås där man dessutom kunde köpa allt från sacco-säckar till iPhone-tillbehör, så kändes spelen utträngda. Och det fanns trots allt fortfarande tomma båsutrymmen att hyra ut, så mer försäljning hade inte alls behövt innebära färre spel. Det känns som att Gamex kanske hade kunnat kämpa lite hårdare för en bättre balans på den punkten, vilket jag hoppas de tar i beaktning nästa år.

Nahal