Så har till sist alla butikerna fått in Mansions of Madness, vårens förmodligen mest efterlängtade sällskapsspel!
Vad är det som är så fantastiskt med det här brädspelet då? Dels, förstås, miljön - ett mysruggigt lovecraftianskt tjugotal. Dels att det är ett äventyrs- och mysteriespel med lovprisad spelmekanik. Dels för att det varken är onödigt komplicerat eller dumenkelt. Dels för att det är dungeonröj i flappereran! Dels på grund av komponenterna: tjocka FFG-marker och mycket snygga plastfigurer. Dels på grund av att alla som gillar Arkham Horror (eller för den delen Descent) kommer hitta en härlig hybrid i den här titeln, som samtidigt levererar helt nya spelidéer. Dels på grund av att det hypats på Boardgamegeek och i Essen. Dels på grund av barnaglädjen i att slita upp den massiva kartongen!
En spelare leder äventyret genom att styra monstren och försöka utlösa fällor och andra hinder för de övriga, som kör varsin hjälte - i den gode Howard Philips anda gärna dammiga akademiker. De olycksbådande ödeshus som ska utforskas byggs upp av modulära terrängbrickor. Flera olika scenarion ingår i lådan och varje äventyr kan i sin tur varieras ytterligare. Det finns också ett system för att lösa gåtor, tolka konst och reliker, sätta ihop kopplingsscheman och liknande som både utmanar rollfigurens spelvärden och spelarens hjärnknölar.