Necromunda

Necromunda är en gammal trotjänare som sett många inkarnationer genom åren. Ett spel som lockade in många i hobbyn mot slutet av nittiotalet. Det utspelar sig i samma universum som Warhammer 40.000, men zoomar in på en lägre nivå än där de stora arméerna tågar fram. Här bygger deltagarna upp små gäng på omkring tio figurer och utkämpar skärmytslingar om territorium, får erfarenhet, skaffar nya vapen, tar permanenta skador och slåss om att bli herre på täppan i en kampanj som sträcker sig över många matcher.

Gängen består av busar från ett antal gangsterorganisationer som härjar runt på planeten Necromunda, där invånarna lever koncentrerade i industrialiserade jättemetropoler omgivna av rovdriven ödemark. Här finns till exempel inga Space Marines (eller, nja, en av städerna har faktiskt en liten närvaro av Imperial Fists, men de deltar inte aktivt i spelet), Orks (som förvisso har anfallit Necromunda i det förflutna och egentligen bara förmodas vara helt bekämpade) eller Tyranids (fast, jo, så klart flammar infektionshärdar upp här och var ändå), som i det vanliga 40k. Huvudpersonerna är snarare löskefolk och rackare som till varje pris försöker överleva i spelvärldens grimdark-miljö - just det slags medborgare som med jämna mellanrum tvångsrekryteras in i Astra Militarum, de forna Imperial Guard, för att marschera rakt in i köttkvarnen till mänsklighetens försvar på någon främmande planet.

Den här utgåvan av Necromunda skiljer sig från sin närmaste föregångare, Shadow War Armageddon, på flera sätt. Shadow War Armageddon tillåter sammandrabbningar med små grupper av de allra enklaste soldaterna ur det vanliga 40k. Space Marines kan till exempel ställa upp med spejare, och Chaos har sina kultister. I princip är det gängkrig med vad du redan har. Necromunda är däremot ett fristående spel. Reglerna bygger förstås vidare på den tidigare Necromunda: Underhive - den andra utgåva som kom i form av en mjukinbunden bok 2003 och samlade samt uppdaterade originalet från 1998 med dess expansioner - men har moderniserats för att ligga i paritet med åttonde utgåvan av Warhammer 40.000. Den som kan sitt 40k kommer att känna igen sig.

Den kanske tydligaste nyheten är att rundorna inte längre spelas lag för lag, utan att en individuell figur på ena sidan aktiveras, följt av en på andra sidan, och så vidare. Ledarfigurer och särskilda förkämpar kan emellertid dra med sig en eller annan gängmedlem när de själva aktiveras. En annan nyhet är att grundboxen utspelar sig nere i kloakerna och levererar en snabbare, mer strömlinjeformad upplevelse. Regler för full 3D-terräng uppe i själva staden, med flervåningsställningar att klättra på och allsköns bråte med egna specialregler, hittas i tilläggsboken Gang War. Där ingår också, precis som för Blood Bowl, de utökade reglerna för kampanjspel. Det vill säga allt det som gör Necromunda galet kul!

Grundboxen är tätt packad med regelbok, skademarkörer, mätstickor och sprängeffektsmallar, barrikader, mängder av spelkort, och förstås de två startgängen Goliath och Escher. Faktum är att undersidan av lådan även fungerar som terräng, och kan användas som ett rum med väggar i spel. Goliath är testosteronstinna drogmissbrukande metallarbetare med förkärlek för stora, tunga vapen, nästan som en kombination av Orks och Astra Militarum. Escher är snabba och smarta militanta feminister med dragning mot gasvapen och gifter, lite som en kombination av Drukhari och Astra Militarum. Jepp, Imperial Guard-vibbarna går igen på olika sätt i båda lagen: inga tunga stridsrustningar, många ficklampor (lasguns), Escher kan vara hyfsat många, Goliath har understödsvapen, och så vidare. Det är omkring ett sextiotal bitar och detaljer på varje figurram i grundboxen, och nog med kroppar ingår för att sätta ihop två tiomannalag - antingen som de färdigskapade exempelgäng som också har förtryckta figurkort, eller som slagskämpar du utrustar själv på blanka figurkort. Det går förstås att spela med gamla gäng också, för den som råkar ha till exempel några Van Saar eller Delaque liggande hemma. GW har lagt upp reglerna för dem här.

Redan till release finns ett extrapaket med figurer till Goliath och ett till Escher. Praktiskt för kampanjspel där en kan vilja skräddarsy valen av slagskämpar. Båda lagen har också separata kortlekar (Goliath  och Escher), där det dels ingår några blanka med gängets logga och dels några såväl lagspecifika som generella taktikkort som inte redan ingår i grundboxen, samt varsitt set tärningar i gängets färger (Goliath och Escher).

Necromunda har blivit ett snyggt och modernt figurspel med stora variationsmöjligheter och episkt perspektiv i kampanjdelen. Det går lika bra att spela lösa matcher som längre, sammanhängande konflikter med permanenta effekter av varje sammandrabbning. Necromunda är kanske inte riktigt lika nybörjarvänligt som det var tänkt att Blood Bowl skulle bli. Det blir en del fix och trix med att bygga ihop och utrusta figurerna, som inte kommer i olikfärgad plast utan nästan hojtar om att bli uppmålade, men det är långt ifrån något finsmakarspel. Tvärtom riktar det sig till figurentusiasten som vill ha en djupare och rikare upplevelse än, exempelvis, det i och för sig väldigt trevliga och koncentrerade Shadespire - men utan att för den sakens skull behöva samla på sig säckvis med askar och blisters av plastgubbar, som det brukar bli till storasyskonen Age of Sigmar och 40k.