Lund – den förbjudna kunskapens stad
579 kr
Tsuro
Publicerad: Tisdag, 20 april 2010, Skribent: Krille
Vi provade Tsuro på GothCon och är nu nyfrälst Tsusoanhängare!
Varför då?
Tsuro är ett snabbspelat, lättlärt och roligt spel som man kan plocka fram i nästan vilket sammanhang som helst. Man lär sig reglerna på femton sekunder och ett parti tar 10-15 minuter. Det är så logiskt och visuellt självklart att en person som betraktat ett parti från sidan av kan hoppa in direkt i nästa parti. Så: vi gillar Tsuro.
Hur spelar man det då? Alla får tre spelbrickor var. På brickorna är olika vägvarianter markerade, låt oss kalla dem för stigar. Alla placerar sina pjäser runt bordet på en markering, början på en stig. Alla kort är gjorda så att det är finns två fortsättningar på stigarna per sida. När man spelar själv så måste man förlänga sin egen stig, men alla som är placerade så att ett kort förlänger dess stig måste följa den till dess att den tar slut.
Om stigen nu leder utanför kartan så åker man ut, om man krockar med någon annans stig så åker bägge ut, och den som är sist kvar på banan har vunnit. Så: placera kort, flytta alla aktuella pjäser, dra kort, nästa, är i princip hela regelboken. Det finns några regler till om vad som sker när man inte kan dra fler kort. Eftersom spelplanen är begränsad för att alla stigar skall leda ut när alla brickor är placerade så är antalet kort begränsade till 36, samma antal rutor som spelplanen har.
Reglerna lär man sig blixtsnabbt och det första parti man spelar försöker man mest hålla sig på banan. Därefter upptäcker man att man, om man kan, bör placera sig så att man så ofta som möjligt får spela kort som förlänger någon annans stig och helst aldrig ska stå så att någon annan får spela åt en, eftersom den vägen oftast leder ut från kartan. Sedan börjar man snegla på vilka områden man vill ta sig till, så att det finns gott om valmöjligheter, och slutligen börjar man snegla efter sätt att krocka två motståndarpjäser.
Är det roligt då? Absolut! Det är väldigt kul att åka rally på de små stigarna och med nöd och näppe undvika att sladda av banan ända tills hjälpsamma medspelare lägger ut litet extra vägsträcka, bara för att hjälpa till så att man åker ut i rasande fart. Och i och med att det är så snabbspelat så hinner man ta både ett och två revanschpartier utan att tiden rinner iväg. Mycket roligt. Dessutom är det ett vackert spel som samtidigt är funktionellt illustrerat.
Det känns litet som att man spelar ultraturbo-Robo Rally extralight och Tsuro kommer att bli framsläpat efter middagar med ickespelande vänner och som mellanspel så ofta som möjligt.
Tsuro är ett snabbspelat, lättlärt och roligt spel som man kan plocka fram i nästan vilket sammanhang som helst. Man lär sig reglerna på femton sekunder och ett parti tar 10-15 minuter. Det är så logiskt och visuellt självklart att en person som betraktat ett parti från sidan av kan hoppa in direkt i nästa parti. Så: vi gillar Tsuro.
Hur spelar man det då? Alla får tre spelbrickor var. På brickorna är olika vägvarianter markerade, låt oss kalla dem för stigar. Alla placerar sina pjäser runt bordet på en markering, början på en stig. Alla kort är gjorda så att det är finns två fortsättningar på stigarna per sida. När man spelar själv så måste man förlänga sin egen stig, men alla som är placerade så att ett kort förlänger dess stig måste följa den till dess att den tar slut.
Om stigen nu leder utanför kartan så åker man ut, om man krockar med någon annans stig så åker bägge ut, och den som är sist kvar på banan har vunnit. Så: placera kort, flytta alla aktuella pjäser, dra kort, nästa, är i princip hela regelboken. Det finns några regler till om vad som sker när man inte kan dra fler kort. Eftersom spelplanen är begränsad för att alla stigar skall leda ut när alla brickor är placerade så är antalet kort begränsade till 36, samma antal rutor som spelplanen har.
Reglerna lär man sig blixtsnabbt och det första parti man spelar försöker man mest hålla sig på banan. Därefter upptäcker man att man, om man kan, bör placera sig så att man så ofta som möjligt får spela kort som förlänger någon annans stig och helst aldrig ska stå så att någon annan får spela åt en, eftersom den vägen oftast leder ut från kartan. Sedan börjar man snegla på vilka områden man vill ta sig till, så att det finns gott om valmöjligheter, och slutligen börjar man snegla efter sätt att krocka två motståndarpjäser.
Är det roligt då? Absolut! Det är väldigt kul att åka rally på de små stigarna och med nöd och näppe undvika att sladda av banan ända tills hjälpsamma medspelare lägger ut litet extra vägsträcka, bara för att hjälpa till så att man åker ut i rasande fart. Och i och med att det är så snabbspelat så hinner man ta både ett och två revanschpartier utan att tiden rinner iväg. Mycket roligt. Dessutom är det ett vackert spel som samtidigt är funktionellt illustrerat.
Det känns litet som att man spelar ultraturbo-Robo Rally extralight och Tsuro kommer att bli framsläpat efter middagar med ickespelande vänner och som mellanspel så ofta som möjligt.
