Wildlands

Wildlands

Första intryck Osprey Publishing är historiskt sett mest kända för sina krigs- och konflikthistoriska böcker men de senare åren har de breddat sin verksamhet till att innefatta även figurspelsregler som Rogue Stars, Kobolds and Cobblestones, Last Days och min personliga favorit Gaslands. De har dessutom gett ut lite olika brädspel som Let Them Eat Cake, Agamemnon, Cryptid och det mer omständigt betitlade Escape from the Aliens in Outer Space. Och nu har de släppt något av en hybrid; Wildlands, designat av den (för den brädspelsnördige) inte helt okände Martin Wallace. Herr Wallace har en hel mängd spel på sitt samvete, alldeles för många för att lista här, men de spänner mellan tågspel som Railroad Tycoon till civilisationsbygge i Rise of Empires och fantasifullt äventyrande i Runebound.

Med allt det här i ryggen har jag nyfiket sneglat på Wildlands när det först annonserades och nu har jag både fått öppna lådan och pröva att spela det. Här följer en någorlunda strukturerad genomgång av mina tyckanden och tankar.

Spelet är snyggt. Att ha så kallade ”pre-washed” miniatyrfigurer istället för platt grå eller kartongmarkörer är en visuell godis-skål, och figurerna är en kul mix av antropomorfism, steampunk och skitig fantasy. Spelbrädet (med två sidor) är både snyggt och tydligt, och följer lådans stilval med lätt ”cartoony” estetik. Korten går i samma stil, spelet som helhet vet vilken ”look” det är ute efter. Och det är bra. I förbigående ska spelet ha ett mycket gott betyg för det inlägg kort, markörer och figurer har i lådan. Allt har sin plats, och trivs bra där. Spelet är överhuvudtaget elegant. Under spelets gång gäller det att spela sina kort väl. Varje kort ger dig ett antal valmöjligheter med olika av dina figurer, och det är inte alltid lätt att bedöma vad som är smart att göra just nu. Din uppgift är att samla ett antal kristallskärvor, fler än din motståndare och för att få plocka upp en skärva måste du saka kort. Du flyttar runt genom att lägga kort med matchande symbol, och slåss genom att, just det, lägga kort som attacker. Så mer än ett miniatyrspel är det ett kortspel. Men du flyttar figurer runt ett landskap, så ett figurspel med kort? Kortspel med figurer? Bestäm du vad du anser, jag tänker kalla det ett taktikspel som är klurigare än vad du kan tro vid första anblicken. De olika fraktionerna har sina egna för och nackdelar, och varje individ inom fraktionerna har sin specialitet. Det här gör att det kan ta ett tag att riktigt komma in i spelet, men jag uppfattade det som att spelet belönade mig för min strävan. När du börjar se symbolerna på korten vika ut sig som en mosaik för det inre ögat som någon slags osynligt hologram över spelbrädet, då blir det spännande utan den osäkerhets- och dramatikfaktor tärningsslag kan tillföra. Just det, Wildlands är tärningsfritt. Det kändes lite märkligt för mig men sen upptäckte jag att jag gillar't. Spelet vill ha mer narrativ. Min största kritik mot Wildlands är att jag får för lite fluff. Det har jag sparat till sist för det kan ju vara en smaksak, men jag saknar mer information om vilka jag spelar som. Ge mig dramatikens fem V:n, ge mig lite mera bakgrund och historia för det påhittade ”Wildlands” allt utspelar sig i verkar tillräckligt spännande att jag vill veta mer. Som det är nu blir inlevelsen lite rumphuggen och även om mekaniken är elegant så gillar jag att få djupdyka i fiktiva universa. Och Wildlands damm är just nu lite grund. Jag hoppas på att Osprey och herr Wallace tillsammans får utrymme att utveckla den här biten, parallellt med att de ger ut framtida expansioner.